Ju mer det skruvas uppifrån på effektivitet och vårdgarantier så kommer de kvantitativa målen i fokus, mål som antal operationer, genomströmning av patienter, sängbeläggning etc.  Vad händer med de kvalitativa målen som nöjd patient och nöjda medarbetare?

Att som orolig patient förstå att personalen inte har tid för personliga behov inför något som han/hon aldrig tidigare varit med om. Mötet blir att svara på tio kryssfrågor, som ung flicka kan Du bli inlagd på samma rum som en äldre herre och på morgonen får Du snabbt klart för Dig att sängen behövs till någon annan. Förstod att man inte hade något frågeformulär vid utcheckningen, som tog reda på patientens upplevelse av sin vistelse.

Innebär det att politikerna som ger resurserna och sätter ramarna endast ser uppfyllelsen av de kvantitativa målen?

Sjukvård är en tjänsteproduktion där människor behandlar människor och där det personliga mötet – kontakten – är en viktig faktor för både personalens välmående och patientens nöjdhet.  Min oro blir att för mycket ”fabrikstänk” kommer att skapa utbränd personal och missnöjda kunder, vilket kommer att behöva ännu mer resurser för att hantera.

Är det möjligt att vara effektiv i vården och samtidigt skapa en balans mellan kvantitativa och kvalitativa mål i vardagen?

/Sigge