I samband med seminarier och liknande tillfällen har jag ibland inlett med att be var och en påminna sig om ett rikt ögonblick i sina liv privat eller på jobbet. En gång för många år sedan utspann sig detta på ett finansmäklarbolag. Man hade bett mig komma och tala med ledningsgruppen om stress. En av kollegerna hade gått in i den berömda ”väggen”.
I just denna miljö fanns ett slags förakt för det man där kallade ”svaghet”. Det gjorde det dubbelt utsatt för en enskild kollega att för en period inte vara på topp.

För att i praktiken berätta för gruppen om hur stress uppstår inledde jag med övningen om ”rika ögonblick” två och två. Övningen varade i klocktid totalt högst 10 minuter, 5 min per person. Jag visste att deras klocktid var knapp, så jag valde medvetet kort tid. Det gick från förståelsen av nuet bra att berätta om hur stress uppstår och kopplingen till kroppsliga symtom etc. Kanske var ändå den viktigaste bieffekten upplevelsen av den här enkla lilla övningen.

”Vi har aldrig mötts på det här sättet förut”, berättade cheferna i ledningsgruppen. ”Vi har alltid tyckt att vi inte har tid med det.” – ”Är ni medvetna om hur lång tid övningen tog?” frågade jag. Självklart hade de inte lagt sitt fokus på att mäta tiden, så jag berättade för dem att denna stund av personlig kontakt tog 10 minuter per möte mellan två personer.

Det är verkligen så att det inte tar längre tid att ha riktig kontakt än att undvika kontakt.
Snarare tvärtom. Kontakt löser ofta upp tvister i samband med sakfrågor. När vi bryr oss om elden bakom argumenten, så händer något även om vi fortfarande har olika åsikter.
När vi bryr oss om att samla in olika behov och perspektiv i en fråga, så ser alla den gemensamma helheten. Bra underlag för chefen att fatta sitt beslut. Konsensus behövs inte för att ta vara på allas kraft.

Många tror att kontakt innebär att lämna ut sitt privatliv. Så är det inte. Man väljer själv.
I stället handlar det om att vara närvarande i det som sker och svara an på det. Det kan handla om att inte acceptera alltför mycket icke-kontakt till exempel i form av ändlösa monologer, argumentationer, korridorprat osv. Man behöver inte vara otrevlig för det, bara berätta att man tappar kontakten.

Mänsklig energi är faktiskt förnybar. Den stärks av kontakt i nuet. På motsvarande sätt läcker vi energi av icke-kontakt. För mig är det jordens största slöseri att på detta sätt inte ta vara på den mänskliga kraften. Vi är ju ändå fysiskt på plats på jobbet.

Barn är läromästare vad gäller kontakt. Vi kan ta med oss den visdomen in i vardagen och därmed bevara vår livskraft. Dessutom är det endast genom kontakt i nuet som autentiska förändringar kan ske. Det gäller även de största förändringsprojekt på jobbet.